När kulmen av våren är nådd mår jag som sämst, fysiskt och mentalt. Medan många sätter på sig löparskorna och ger sig ut i joggingspåret drar jag mig allt längre in i vrår där ingen pollen kan nå mig. Garderad med alla tänkbara medikamenter på marknaden. Blek, arg, snuvig och hängig. Jag tror mig veta att det bara är mig som allergidemonerna vill åt, ingen annan, och de är inte nådiga.
Jag har en tendens att tycka allt för synd om mig själv, såpass att jag gör saker värre än vad de kanske är och ja - jag är mycket väl medveten om att halva Sveriges befolkning lider lika mycket som jag just nu.
Livet leker inte och jag fördömer alla läkemedelsföretag som inte kan uppfinna ett nytt sorts super-antihistamin. Realism har aldrig varit min grej, bitterhet och cynism däremot.
I min värld finns det alltid något att klaga på. En förgiftande tillika obotlig livsinställning.
Glömde jag tillägga att jag haft en extremt dålig dag?
